Självdestruktivt, men på ett annat sätt

Jag är inne i en bubbla igen. En sådan där bubbla där jag sitter ensam med armarna i kors och lovar mig själv dyrt och heligt att jag inte ska ta kontakt med någon först. Om någon vill träffa mig måste de höra av sig, annars får det vara.

Jag vill inte vara den som frågar först, det har jag aldrig varit bekväm med. Men usch vilken giftig situation jag sätter mig själv i. Jag gör så här hela tiden, bestämmer att jag aldrig mer ska ringa eller höra av mig, så ser jag om de bryr sig eller ej. Grejen är ju den att jag själv är sämst i världen på att höra av mig, även om jag gillar en person hur mycket som helst. Jag har tappat vänner på detta sätt, och här sitter jag nu igen. Bestämd.

Det går inte att argumentera med mig själv. Mina tankar är fastspikade, och även om jag kan backa ett steg och objektivt kolla på kaoset i mitt huvud så går det ej att ändra på. Jag vet att det är dumt, men jag kommer göra det ändå. Lite som när jag lät ätstörningen styra, eh? Jag är livrädd för att vara ensam, jag trivs inte så. En innekväll med Ludwig, TV:n och pyssel är underbart, men in the long run behöver jag människor och jag behöver veta att människor bryr sig. Jag testar dem. De vet inte att jag gör det, men det är så.

Jag vet inte varför jag gör det, men det är så.

Varför förstör jag mig själv, och varför är jag okej med det?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s