Om igen

Ny vecka, nya möjligheter. Gipset på min fot känns numera som en sko. Ni vet när man tagit en lång promenad och kommer hem, får ta av sina skor och damn that feeling. Sedan sitter jag här och bara heheh, ja. Om ändå.

Idag styr jag och Ludwig kosan mot J:stad. Där hjärtat bor. Ingen har möjlighet att ge mig skjuts i morgon och eftersom att jag är jag kan jag inte köra just nu. Suck. Det är ändå alltid skönt att komma hem en stund, så jag lider ändå inte. Det enda jag är tveksam till är trapporna upp till andra våningen på kliniken. Hur ska jag ta mig till där? Krypa? Åla mig? Be någon lyfta mig? Vi får se. Om jag dyker upp en kvart på förhand kanske jag hinner hoppa upp för trapporna utan extra hjälp.

Om ni råkar röra er i ovannämnd stad de två kommande dagarna kan ni ju slå en signal. (läs: sänd ett textmeddelande, hatar att tala i telefon. Tack)

Pusshej.

2016-01-31 15.44.56

Advertisements

Moderiktigt mord

Detta inlägg innehåller grafiska bilder, så pass på om du är känslig!

När ska vi sluta bära päls? När ska människor inse att det inte är snyggt att bära döda djur? Tänk om du såg grannen ge sin hund en elchock via rumpan och sedan flå den levande enbart för att få en “snygg” päls till vintern? Vore det lika snyggt då?

CLGiRd7WcAAdlrD

“Men djuren har det bra i Finland!!1!” Jo, visst. Här är några bilder jag plockat ut som visar hur mysigt vi har det i detta land.

Vi dyker in i pälsdjurens vardag, wihii!

Continue reading

Sponsra mig, Violife

Update från sjukstugan! (Stugan? Huset? Lägenheten? Sjuksoffan)

Det suger. Ni vet då man var yngre och ens vän gick med kryckor för alla människor är klantarslen ibland och saker går fel? Då man själv var så avundsjuk för att man också ville skippa gymnastiken och få skjuts överallt. Jag tar tillbaka all avundsjuka jag känt i dessa specifika situationer. Är sjukskriven i en månad som jag nämnde i mitt förra inlägg, men vad spelar det för roll när jag inte kan göra något?

Blev snål på ost igår (Veganost, dendär skiten som är gjord på komjölk vill jag inte ha i kroppen) så jag hoppade iväg till köket för att hämta just det. Där står jag sedan vid kylskåpet med ett ostpaket i handen och försöker klura ut hur jag ska stödja mig på kryckorna och hålla i paketet på samma gång.

Vill kunna stilla mina ostbegär utan att sambon ska behöva stiga upp från datorstolen och hjälpa mig transportera ett ostpaket från kylskåpet till vardagsrumssoffan där jag bestämt mig för att stanna under hela min sjukskrivning. Universum hade andra planer.

Mitt sällskap är i alla fall mysigt.

Photo on 2-12-16 at 8.41 PM #3

Tyck synd om mig nu

…eller inte. Jag är ju en klant.

Satt på akuten kl 15-21 igår, nu har min fot blivit ompysslad och jag hoppar runt på kryckor.

Vill någon träffas någon gång är ni illa tvungna att dra er hit, för jag kommer inte röra på mig så värst mycket en månad framöver.

Fint gips fick jag i alla fall. Jag fick välja själv.

2016-02-11 01.57.39 copy.jpg

I Kyrkostrand

Jag och Ludwig är här igen. Det känns bra att vara här. Tryggt.

Ludwig tycker om det extra utrymmet han kan springa på. Han tycker om de andra katterna också. De andra katterna, däremot, tycker inte om honom.

Immanuel är den som är mest skeptisk mot Ludwig. Eftersom att han är den ena hankatten i huset har han alltid varit bossen. The man, ni vet. Men nu plötsligt dyker det upp en till. Ännu värre är att första gången de träffades hade Ludwig inte blivit kastrerad. Det är han nu, men han vet fortfarande att Immanuel är rädd för honom. Det är en ond cirkel som uppspelar sig varje gång jag har Ludwig med mig då jag kommer på besök.

Idag gjorde vi några framsteg. Immanuel satt på köksbänken, och Ludwig hade inte sett honom. Där var det tryggt.

Detta är min dag idag.

busen.jpg

Skönt att kunna blicka ner på lillskiten utan att bli upptäckt. Det stärkte katt-egot lite grann.

ludde.jpg

Gamla spår

Saker jag annars aldrig nämner:

  • Att min första tanke när jag känner hunger fortfarande är att det är något som är bra
  • Att jag, när jag är riktigt mätt, fortfarande vet hur jag ska böja mig och var jag ska trycka för att få upp maten igen

Saker som skrämmer mig:

  • Se punkterna ovan

I kväll är jag ensam hemma och jag har ätit ändå. Morgonmål, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål. Länge sedan jag prickat in alla 5. Wild.

Jag ger ätstörningen för mycket plats bland mina friska tankar.